Already known knowledge

När jag fick alla pedagogiska broschyrer i samband med all information om min cancer så handlade en av dem om mat, spännande tänkte jag, vad kan svenska läkarkåren komma med i form av matrekommendationer?

”Ät enligt tallriksmodellen”

”Är du hungrig eller behöver gå upp i vikt, lägg till mera ris, potatis, pasta…”

”Om du behöver gå upp i vikt så kan du dricka sockrad saft till maten vilket höjer kaloriintaget under dagen”

*suck*

Det ÄR fakta att cancerceller lever på socker och inte klarar av att leva i en syrerik miljö, ej heller i en basisk miljö och dessutom spyr ut mjölksyra som en biprodukt av sitt glukosknaprande som försurar och dödar omkringliggande vävnad vilket gör det lättare för tumören att sprida sig. Det konstaterades redan för 80 år sedan av nobelpristagaren Otto Warburg. Så varför i hela fridens namn fortsätter sjukvården att propsa på att cancerpatienter ska äta ris som basföda och dricka sockrad saft?

Någonstans i resonemanget borde väl någon tänka till? Okej kosten är inte orsak nummer 1, men kosten är absolut en av orsakerna. Om man som jag då har drabbats av cancer om man vet att cancer lever på glukos m.m., borde det inte vara en idé för att hindra tillväxt och spridning att se till att jag äter så lite kolhydrater som möjligt?

Dessutom att minimera frisläppandet av insulin, som är en av de viktigaste tillväxthormonerna, om man har cancer?

Tillväxt- tumör- metastaser?

Ser ni ”the connection”?

Det finns en hel del forskning inom det här området så det är intet nytt. För ca 1 år sedan gjorde CBN ett repotage om det här fenomenet som är mycket bra och förklarar på ett enkelt sätt vad det handlar om, kika in det här:

http://www.youtube.com/watch?v=3vYxOztmmfM

Om du vill läsa mer om det så finns lite länkar här, här och här som du kan plöja igenom.

Det finns mycket mera, studier, vittnesmål från cancerpatienter och mycket mer vilket borde intressera den svenska läkarvården mera än att lämpa en broschyr i knät på patienter som är livrädda och griper efter halmstrån. Till och med jag, med all min kunskap om kost och mat, hade ett svagt ögonblick då jag tänkte ”man kanske ska äta såhär…”

Man är förvirrad, rädd och i chock, då borde man få all information som finns att tillgå gällande något av det viktigaste, nämligen maten vi stoppar i som ska är byggstenarna som ska göra oss friska!

Nu ska jag göra min mat som består av vildfångad lax, ekologiska grönsaker och en rejäl sked med kokosolja!

Just to make things clear

* Detta är inte en öppning för diskussion angående behandling! Det här är en önskan från hjärtat

Sedan jag fick beskedet att jag fått cancer så händer det otroligt mycket saker. Inte bara inuti mig utan även runt omkring mig. Då menar jag inte bara nära och kära utan bekanta, folk man knappt pratat med till och människor man aldrig pratat med.

Jag är tacksam för de människor jag har runt omkring mig och jag vill göra en förtydligande av vad jag önskar av dem.

Jag är för närvarande i Tyskland (Arcadia klinik) för att jag med hela mitt hjärta och med all den kunskap jag har runt omkring mig och i mig själv tagit ett beslut. För mig var det inte ett svårt beslut då alternativ medicinen har funnits i hela mitt vuxna mitt liv och är ”det självklara valet” för mig om jag någonsin… nu står jag där, någonsin har slagit mig med en stekpanna i nyllet.

Ska jag då låta rädslan styra mig eller ska jag faktiskt lyssna på hjärtat?

Jag har gjort många dumma misstag och gått fel vägar i livet de gånger som jag inte har lyssnat på mitt hjärta. Kalla det för magkänsla eller vad ni vill men så är det och det är min sanning och jag tänker följa den.

Det enda jag ber om av dig som finns i min närhet är detta:

  • Finns i min närhet om du orkar och känner att du kan. Med andra ord, ge inte mer än vad du har att ge. Jag har full acceptans att du kanske inte har något att ge, det är okej.
  • De beslut gällande behandling som jag har tagit gäller för mig och inte dig. Din rädsla kommer från dig, dina uppfattningar, dina upplevelser och dina känslor, inte mina. Den behandling som jag väljer gör jag av en anledning, min anledning, jag ber dig respektera detta.
  • Sluta projicera dig egen rädsla på mig!

Hur svårt du hade det när din pappa dog, när din mamma blev sjuk när din arbetskompis fick bröstcancer och hur allting är så jävligt eller var så jävligt är något jag gärna undviker att lyssna på eller läsa just nu. Hur dåligt du mådde när din pappa var sjuk, när din mamma fick bröstcancer eller när arbetskompisen fått en hjärntumör… Det är inte mina upplevelser, dom är inte jag.

Det är otroligt många som sett sin chans (möjligen omedvetet) att stanna kvar i sin egen sorg och få uttryck för sin egen rädsla genom att maila och skicka sms till mig långa som böcker…

Hur tror du att det påverkar mig och min balans? Min förmåga att hålla huvudet över ytan? Min förmåga att bli frisk?

Jag är fullt medveten om vad som händer i mig kropp, här och nu och jobbar varje timme och varje minut för att hålla min energi i balans. Har full insikt, förståelse och medvetenhet om att jag har cancer.

Jag jobbar otroligt mycket med min insida (psykologiskt) för att det är min övertygelse att man inte blir ”drabbad” av saker. Det tar energi att bearbeta saker och att jobba med sin insida.

Jag är fortfarande jag, men försök att förstå att vissa saker som för knappt 3 veckor sedan var viktigt för mig är inte inte viktiga längre. Jag är inte längre samma person men ändå är jag mer jag än vad jag någonsin har varit.

Jag önskar respekt. Lite självinsikt från andra. Det är vad jag önskar.

Du får gråta, vara ledsen och tycka att allting suger men släpp det sen, håll inte kvar i känslan.

Undrar du något, fråga!

Mina val är mina val och jag ber dig respektera dem och/eller ha tilltro till mina beslut.

Om detta är över din förmåga så ber jag dig att hålla dig undan eller vara tyst. Jag ber om tilltro till att jag förstår vad som är bäst för mig.

Utan lederhoosen men med världens största Biomatbutik (endast ekologisk mat) runt hörnet, i Tyskland. Lever livet som jag väljer att leva det. Over and out!

Love for my body

Är man sjuk så ska man ge kroppen de bästa och jag är så tacksam att jag har stödet runt omkring mig i form av all kunskap om kost och näring så att jag kan ge min kropp det bästa.

Jag kan ärligt säga att jag går runt och är mätt konstant. Det är mycket som ska i, tuggas, sväljas, blandas, josas, mosas, kokas, hackas, skivas, droppas, mixas, ätas rått och tillagas. Fullt upptagen hela dagarna med att hålla koll på allt som ska ner.

Vegetariskt just nu. Väldigt olikt mig som brukar kött-ifiera den mesta maten. Favoriten just nu är, tro det eller ej, lime och broccoli, konstigt vad smaklökarna anpassar sig.

It´s not like Greys anatomy

Sjukhus. Så sjukt oglamoröst. Dessa noppriga blåa sjukhusrockar… inte alls som i Greys Anatomy. Vilken besvikelse.

Idag har de satt in en CVK (centralvenkateter), en dosa som de ska ge cellgifterna i. Gör förbannat ont kan jag meddela nu i efterhand. Hade världens bästa sköterska vid min sida hela operationen, vilka fantastiska människor det finns här i världen, är så tacksam <3

Imorgon är en spännande dag, ska prata med en tysk läkare om alternativ cancerbehandling… sånt ligger mig varmt om hjärtat och jag vill så långt som möjligt använda alternativa metoder.

Here we go..

Tårar.

Jag är ingen sån som gråter. Det är jag inte. Men när det kommer, då får det komma ut.

Förstår att det är skrämmande. Förstår att en del har svårt att hantera min cancer. Jag förstår att många har en story som gör att de reagerar på ett visst sätt. Jag ber inte om mycket, jag ber inte om något. Tänk på det.

image

image

Tacksamhet och glädje mitt i allt. Oväntade vackra levande färgglada blommor som dyker upp utanför min dörr. Tack!

Behövde lite färg idag. Imorgon ska de sätta in Port-a-cathen. En liten dosa m ett membran direkt in i halsvenen så jag slipper bli stucken i armen varje gång.

Det här suger.

Lovar att vara lite mer positiv.

Imorgon.

Back to what I love

I Sälen i fyra dagar. Skön paus för hjärnan. Börjar dock spinna igång ganska mycket däruppe nu, mycket mörka tankar blandas med det totalt absurda och meningslösa.

Känner mig ensam trots att jag är omgiven av människor. Så konstig känsla, surrealism,  igen.

Gav mig ut på längdskidorna idag. Magiskt!

image

image

Behovet av att känna mig frisk och ”som alla andra” fastän allting är annorlunda, är stort.

Just idag.

First visit to the most depressing place of all…

Onkologen. Usch, bara namnet är ju deprimerande… försök säga onkologen tre gånger med världens största leende på läpparna, omöjligt!

Tyst, beigefärgat, tråkigt väntrum där läkare o sjuksystrar hastigt susar förbi med dom där otäcka förstående leendena… vad är det dom förstår som inte jag gör? För jag fattar ingenting!

Information och ännu mera information. Gröt i huvvet o knölar i kroppen.

Cellgifter.

”Jaha, jag kommer tappa håret sa du?!”

Tänkte lite tyst för mig själv; ah, nåt positivt, får i alla fall testa o ha rakat huvve och sportfrilla a la Amber Rose. Satans surt att jag precis var hos frissan o färgade o klippte mig om skiten ändå kommer trilla av om ett par veckor. Tur att halva huvvet är förberett redan.

Mer prover, röntgen o mer information.

Fler besök på onkolokologolocologen.

image

Erkänn, det blev i alla fall liiite roligare.

(almost) worst case scenario.

Provsvaren levererades idag.

 

Kall. Surrealism. Igår var liksom allting normalt, jag satt i samma soffa, jag hade samma kläder på mig, jag kände min kropp. På ungefär 10 sekunder så var jag inte jag. Min kropp inte längre min kropp.

 

Overkligt.

 

Jag. Jag? JAG… jag?

 

Hjälper inte att fråga varför, jag vet varför, jag vet hur kroppen fungerar. VARFÖR?!

 

Jag är stark. Jag är S T A R K, jag skojar inte så jävla stark jag är.

 

Det är ungefär som att åka den sämsta berg-och dalbanan du kan tänka dig just nu. Spyr nästan i nerförsbackarna och i uppförsbackarna så är det hysterisk skratt blandat med gråt med ett försök att klamra sig fast vid fasta föremål för att inte trilla ur vagnen. Störd jävla berg-och dalbana, men kanske nödvändig.

 

 

… CANCER

Livin´as I teach

En timmes mobilitet varje dag… Det är målet i alla fall. Med mobilitet menar jag en hemmagjord blandning av stretch, foamrollande, yogaövningar, styrka för stabiliserande muskulatur och andra saker som får mig att frusta och röra mig som en Heffaklump över golvet.

En timme kanske låter mycket men i ärlighetens namn så gör jag det här framför TVn på min yogamatta och tiden bara flyger iväg, jag ler under hela tiden och efteråt så känns det helt fantastiskt…

…ELLER så är sanningen att jag får gneta o kämpa in i positioner för att muskler, bindväv o senor ska släppa och slappna av. Önskar att jag gjorde hela ”programmet” med ett stort leende men sanningen är…

…Att det gör ”lite” ont, det sträcker o spänner på ställen man inte visste man hade och när man lägger fokus på att styrketräna riktigt små muskler så blir de trötta, jag menar RIKTIGT trötta… skakiga o så där.

Det jag vill säga är att: Det är det värt!

Jag har hjälp av att jobba upp rörlighet och styrka i axlar, bröstrygg och fotleder/vader i min träning,när jag springer och i vardagen också såklart. Sen jag började ”flossa” mina fotleder så är det enorm skillnad på allt jag gör overhead!

Läs mer om Flossbands och hur man gör.

I korta drag så är det kompressionen av både led och muskel som man är ute efter, vilket gör att man smärtfritt kan röra sig till ledens ytterligheter och ”stretcha” leden.  När man sedan tar bort bandet så får man en otroligt skjuts på blodcirkulation och tillförsel av syre, blod samt bortförande av slagg från problemområdet. Grymt!

 

Slowly making my way back

Idag, första passet i boxen efter operation. Helt underbart! Jag kan andas igen, det är så det känns! Tog det lugnt såklart, dock kändes det så pass bra så att jag kunde köra på med lätta vikter och ta i ordentligt.

image

Hade naturligtvis på mig mina: ”överlyckligöverattjagärsåpassfrisksåjagkantränaigen”-tights som jag köpte igår i rena euforin över att första två löprundorna gått så pass bra i veckan.

Jag är G L A D ända in i själen över att min kropp läker och håller sig stark. Tack kroppen <3