Going abroad…

Snart är det dags, jag ska åka tillbaka till Thailand. Ett land som jag längtar efter att få upptäcka igen! Sist, 2011, var vi där i en månad jag och Lennie, vi gifte oss, hade en helt fantastisk semester men jag var på en helt annan plats i livet. Jobbade som en idiot och allt fokus låg utanför och inte inuti…

Den här gången när vi åker så har jag lagt fokus på insidan. Jag har bokat in mig på hatha-yogakurs på CC Hideaway, deras helt underbara ägare, Luis och Ed, har jag haft mail-kontakt med nu sedan en månad tillbaka där de gett massa olika förslag på behandlingar och restauranger med hälsoprofil. Varje vardagsmorgon klockan 7:30 kommer en chaufför och hämtar upp mig vid hotellet, kör mig till yogastudion där väntar 90 minuter yoga med havet som utsikt och efter det en grön smoothie och min chaufför kör tillbaka mig till hotellet och dagen kan börja… Magiskt!

Så tack vare Luis omsorger så har jag även bokat in ett par dagar på Santosa Wellness och Detoxcenter. De har en berömd Raw, Vegan/Vegetarian restaurang som jag bara måste äta på! Känns underbart att jag har fått en hälsosam ”profil” på min resa, precis som jag vill.

Håller på att ladda upp min mage inför utlandsresan nu också, med bra Mag- och Tarmbakterier, jag gillar Lactovitalis- den innehåller 10 olika former av bakterier. Ju fler bakteriestammar, desto fler ställen i tarmen kan den jobba på… en stor del av vårt immunförsvar sitter i magen och det är ju när vi stöter på en främmande bakteriekultur som det kan ”köra ihop sig”. Min bröllopsnatt spenderade jag tyvärr på en toalett… i Thailand, föga romantiskt… vill gärna undvika det nästa gång jag åker.

 

En annan resekompis som jag alltid tar med är Cellenzym, det är matsmältningsenzymer som man tar tillsammans med mat. Vi har ju självklart enzymer själva men när man stressar, har näringsbrist eller är sjuk så nedprioriterar kroppen enzymproduktionen till förmån för andra processer i kroppen vilket gör att magen kan bråka; bli gasig, bubblig, svullen eller kännas obehaglig. Så när man äter mat som belastar matsmältningssystemet mer än vanligt (ex: pizza, rött kött, bröd, mycket råa grönsaker m.m.) eller vet med sig att man stressat väldigt mycket så är Cellenzym väldigt bra att ha i väskan. Jag, med tanke på min sjukdom, äter cellenzym till varje måltid för att underlätta för mitt matsmältningssystem.

 

 

*Både Lactovital och Cellenzym hittar du hos MMSports

Do you want to know more?

Såg en fascinerade intervju mellan Chris* och en onkolog-sköterska i veckan. Här kommer ett kort sammandrag, för dig som inte orkar titta på hela intervjun eller är så bra på språket, av hennes berättelse och varför hon valde att sluta jobba inom cancervården när hon upptäckte vad naturliga terapier kunde göra.

C vit infusion

”Valerie Warwick slutade, efter 17 år, att jobba som onkologsköterska. Hon säger själv att hon klarade inte av att vara en del i en sjuk värld där man fortfarande efter 30 år hävdar att cellgifter är det enda svaret på cancer.

Valerie berättar kort om hur vården i USA ser, ungefär samma som här i Sverige, föga förvånande. Läkarna säger att man får hoppas på det bästa, trots att man eliminerar ditt immunförsvar med cellgifterna. Det bästa är då självklart att tumörerna försvinner/krymper. Vart de fria tumörcellerna (de nedbrutna tumörerna) tar vägen och hur ditt i stort sett döda immunförsvar ska ta hand om dessa cellerna framgår inte…

Kostrekommendationerna är samma om inte ännu värre med tanke på USA:s allmänhälsa och kosthållning är betydligt värre än den svenska. Rekommendationer som ”ät det du kan få i dig”, ”ät sånt du får energi av”, ”saft och digestivekex är ett bra mellanmål” haglar även där men utan exakta råd så landar det oftast på mat som är fullt med socker, transfetter och kemikalier. Valerie berättar att påsar med Burger King, Subway, Nancys m.m. var ett dagligt inslag på onkologen. Där satt patienterna med en nål i armen där cellgifterna rann in och med andra handen satt de och drack Coca cola och åt hamburgare. Det hon upplevde var att nästan alla hennes patienter hade näringsbrister…

En av hennes patienter, som även han hade lymfom som jag, hade stora problem med sår i munnen, spruckna läppar, utslag på kroppen och blödande tandkött. Tydliga tecken på… Skörbjugg. Så hon föreslår att han ska få C vitamin, till hans behandlande läkare, som självklart tycker att det är underligt att patienten skulle få c vitamin men går med på att ge det till sist (500mg x 3/dag oralt). Det slutar med att Valeries patient blir av med alla symtom!

För dig som inte vet exakt vad C vitamin är så är det en extremt stark antioxidant som tar hand om fria radikaler i kroppen. När man blir förgiftad av cellgifterna så används allt vårt c vitamin som kanske funnits lagrat i kroppen upp till att ta hand om de fria radikaler som skapas vilket gör att man har ett extremt stort behov av C vitamin och måste tillsätta ganska stora mängder för att få upp sina nivåer. Det är heller inte bara C vitamin som används upp utan alla antioxidanter, näringsämnen och mineraler i kroppen.

Efter den här incidenten började hon dra egna slutsatser, och läsa på. Vilket gjorde att den här händelsen och ett flertal efter denna blev startskottet till att hon sa upp sig. Hon jobbade på olika alternativa kliniker där hon fick lära sig ännu mera om olika terapier däribland C vitamin infusioner, OZON infusion m.m och hon ser att hennes patienter blir friska och håller sig friska.

Idag jobbar hon som cancer-coach och sjuksköterska för naturliga terapier.”

Vill du se hela intervjun (ca 50 min lång) så finns den HÄR

Tyskland C vit infusion

Bilden är från när jag var i Tyskland på Arcadia första gången och fick C vitamin infusioner, 50 gram/dag.

 

Det skulle vara otroligt intressant att komma i kontakt med en sjuksköterska som jobbat i Sverige inom onkologen för att höra hennes upplevelser. Maila mig om du kanske vet någon som är intresserad av att berätta sin story.

 

*Vem är den här Chris som jag skriver om?

Han fick själv cancer i tarmarna för 9 år sedan, p.g.a. att en tumören satt såpass illa så var det tvungna att operera bort den. De efterföljande cellgifterna tackade han dock nej till efter att han hade läst på om , trots metastaser i övriga tarmar m.m. Chris är idag helt fri från cancer tack vare naturliga terapier och har vigt sitt liv åt att informera, intervjua läkare, professorer, läsa studier och upplysa om hur sjuk vår cancervård är idag och vilka alternativ som finns istället. Hela hans sida är en kunskapsbank, och han är flitig genom att bygga på den varje vecka med nytt material.

 

My year as 28

Ett år äldre och tio år mer insiktsfull.

För ett år sedan hade jag ganska precis upptäckt en knöl vid mitt nyckelben. Börjat ifrågasätta mitt liv, hur jag mådde och vad som höll på att hända… surrealismen i att jag helt plötsligt skulle bli tvingad till ett fysiskt och själsligt stopp och börja leva. Verkligen leva och uppleva allting som händer i och omkring mig.

Välja de saker som jag verkligen ville välja och inte säga ”ja” och ”okej” till sånt som inte kändes bra i magen.

 

På ett sätt har det här året varit det bästa året i mitt liv. Jag har kommit så långt och jobbat så hårt för att komma dit jag är idag och jag har gjort det med hjärtat och lyssnat på min egen känsla hela vägen. Visst har jag ifrågasatt, tvivlat och gråtit, legat i fosterställning och trott att cancern sitter i hela kroppen… men jag har ställt mig upp. Jag har tillåtit mig själv att vara ledsen och arg men jag har även upplevt något mycket mer intensivt.

Tack vare min diagnos så har jag känt och upplevt kärlek som jag aldrig upplevt den förut. Kärleken till min man, som står vid min sida, håller om mig när jag behöver, flamsar och tramsar ihop med mig och MMA-brottas med mig när jag behöver få ut lite frustration. Men framförallt kärleken till livet och mig själv. Att jag inte bara tillåtit mig själv att vara ledsen och arg, utan jag har tillåtit mig själv att vara lycklig.

Paradoxalt för många märker jag. Att någon med cancer kan vara lycklig. Sist var det sköterskan på vårdcentralen förra veckan som vägrade tro att jag hade cancer för jag såg så pigg och fräsch ut, och dessutom så ung, och tyckte jag var oförskämd: ”man skämtar inte när man har en sån sjukdom”.

Tänker inte be om ursäkt för att min insida syns på min utsida…

 

Mitt 29:de år kommer bli vad det blir. Livet ger mig det som jag ska ha. Det enda jag kan göra och gör är att njuta av det fullt ut och göra mitt bästa för att vara här och nu. Välkommen mitt 29:de år, dig ska jag ta hand om och vårda <3

 

There are Angels

I dag när jag kom hem så låg det ett kuvert i min brevlåda, inte så annorlunda i sig förutom att avsändaren var Ung Cancer.

Mitt rehab-stipendium som jag har sökt har blivit beviljat!

Träningskort, IR-bastubehandlingar och lymfdränagemassage… jag behöver inte tänka på om jag har råd eller om jag ska prioritera det ena eller det andra.

Älskar att jag får möjligheten att öva på tacksamhet i dag

Tack!

I´m worth it!

Hela mitt vuxna liv har varit präglat av att man måste jobba tillräckligt (det var aldrig tillräckligt) mycket, göra något riktigt slitigt, träna extra hårt, gå ner de sista kilona i vikt för att sedan, när målet är uppnått, få må bra eller vara lycklig.

Innan jag blev diagnosticerad med cancer så löd min inre dialog att man inte skulle/kunde vara lycklig eller må riktigt bra om inte hade förtjänat det först. Jag tog mig inte tid till enkla saker som gjorde mig glad om jag inte förtjänat det först: ta en timme på yogamattan, planera den där resan man vill göra,  göra det där receptet , åka ut i skogen, ha egentid, gå en promenad och bara titta sig omkring…

Idag prioriterar jag annorlunda och tar mig tid till att göra saker som gör mig lugn och glad.

I förrgår la jag upp en länk på min sida där flera men även jag själv har gjort en julönskning via Ung Cancer.

Det jag möter i mig själv när Julönskningen blev offentlig är ett litet gnagande tvivel och en tanke som nedvärderar min egen chans till att vara lycklig och få det som jag önskar; ”vem är jag att..?”.

Oavsett om jag har diagnosen cancer eller ej så är jag värd det som gör mig lycklig och frisk. Alla förtjänar att vara lyckliga och friska. När man hamnar i det offentliga rummet och ber om ett verktyg, ett steg närmare sitt eget välmående så borde det vara självklart att kunna ta emot, det är det inte för mig, än. Att ta emot är inte så lätt … men jag jobbar på det genom ödmjukhet och tacksamhet.

IMG_20141018_125356

Så tack… Tack för att jag får öva mig i att ta emot <3

 

If you just send your personal information…

Sista veckorna har det börjat ploppa upp inlägg på Facebook, och senast idag även på Twitter, om personer som är svårt cancersjuka och i behov av pengar/bostad/behandling. De svär dyrt och heligt att de är ärliga och att det är legitimt men jag undrar jag.

Av någon anledning så får jag samma känsla som när den där mycket trevliga Mrs. Petersson sm fortsätter mejla mig och be mig att skicka all min personliga information till hennes advokat för att hon är så vänlig och vill ge mig alla hennes pengar… absolut Mrs. Petersson här kommer kontonumret!

Är det äkta? Svårt att säga, jag hoppas det och att ren medmänsklighet gör att personen som behöver pengarna får dom.

Det första inlägget jag lästa i samma stil var en man vars fru och två barn ville åka på en alternativ behandling nere i Tyskland som sitt ”sista hopp”. Jag satte in en peng eftersom jag själv vet att det kostar en del och det såg legitimt ut. Nu i efterhand kan jag inte hitta inlägget någonstans, det kom aldrig en tagg med ett tack eller liknande vilket får mig att börja misstänka att det kan finnas fula fiskar därute som spelar på ditt samvetes sträng.

För det är klart för många så räcker det med bara ordet cancer så hoppar hjärtat till i kroppen och man öppnar plånboken för att man vill hjälpa till och bidra.

Har du upplevt något liknande?

What is entertainment?

Läste ett fullkomligt lysande inlägg av en fellow bloggare imorse ”Bröstcancer är inte underhållning” vilket fick min hjärna att spinna iväg för jag tittade på Galan med stort G i söndags, Tillsammans mot cancer, av ren nyfikenhet.

Är det underhållning?

Jag undrar om det är ”underhållning”, är det ett upplysande program, att låta människor prata om sin dödsångest och sorg i TV?

Är det någon därute som inte förstått att cancer är en vidrig sjukdom? Att man får tankar om döden, rentav dödsångest när man möter döden i dörröppningen hos läkaren? Är det någon som inte förstår att det finns tusentals människor i Sverige som är påverkade av cancer? Är det någon som har missat att det finns människor som förlorat sin allra närmaste till sjukdomen?

Är det verkligen någon som har missat det? I så fall… sitter verkligen dom som missat det faktum och kollar på galan?

Nej, jag ställer mig ganska frågande till att cancersjuka människor, eller familjemedlemmar, ska med tårfyllda ögon prata rakt in i kameran om hur mycket de hatar sjukdomen, hur hjälper det sakfrågan?

Var är fakta om vad som görs i kampen mot cancer? Varför inte upplysa om sånt som är relevant i kampen mot cancer? Vart går pengarna, kan man inte få se en inslag om en studie som man följt eller en ny undersökning?

  • Klipp: Dödssjuk person X som berättar sin historia
  • Klipp: Publiken i tårar…
  • Klipp: 2 vackra (cancerfria) kvinnor i glittriga klänningar: ”tillsammans klarar vi det här, om du vill skänka pengar så ringer du…
  • Klipp: Vacker kvinna i glittrig klänning möter dödssjuk x, tar x´s hand och berättar ”du är inte ensam…

Medmänsklighet och empati, all respekt. Men man är ensam med dödsångest, det är inga Rosa Band i världen som kan få bort den. Det finns inga glittriga vackra kvinnor i världen som kan ”följa med mig” in i det svarta rum som är de tillfällen jag bemöter döden…

Släpp, i alla fall, min hand och ge mig konkreta bevis på att man gör något för mig, först då kanske jag kan känna tillit till den där glittriga vackra kvinnans ord…

Jag fluff