What is entertainment?

Läste ett fullkomligt lysande inlägg av en fellow bloggare imorse ”Bröstcancer är inte underhållning” vilket fick min hjärna att spinna iväg för jag tittade på Galan med stort G i söndags, Tillsammans mot cancer, av ren nyfikenhet.

Är det underhållning?

Jag undrar om det är ”underhållning”, är det ett upplysande program, att låta människor prata om sin dödsångest och sorg i TV?

Är det någon därute som inte förstått att cancer är en vidrig sjukdom? Att man får tankar om döden, rentav dödsångest när man möter döden i dörröppningen hos läkaren? Är det någon som inte förstår att det finns tusentals människor i Sverige som är påverkade av cancer? Är det någon som har missat att det finns människor som förlorat sin allra närmaste till sjukdomen?

Är det verkligen någon som har missat det? I så fall… sitter verkligen dom som missat det faktum och kollar på galan?

Nej, jag ställer mig ganska frågande till att cancersjuka människor, eller familjemedlemmar, ska med tårfyllda ögon prata rakt in i kameran om hur mycket de hatar sjukdomen, hur hjälper det sakfrågan?

Var är fakta om vad som görs i kampen mot cancer? Varför inte upplysa om sånt som är relevant i kampen mot cancer? Vart går pengarna, kan man inte få se en inslag om en studie som man följt eller en ny undersökning?

  • Klipp: Dödssjuk person X som berättar sin historia
  • Klipp: Publiken i tårar…
  • Klipp: 2 vackra (cancerfria) kvinnor i glittriga klänningar: ”tillsammans klarar vi det här, om du vill skänka pengar så ringer du…
  • Klipp: Vacker kvinna i glittrig klänning möter dödssjuk x, tar x´s hand och berättar ”du är inte ensam…

Medmänsklighet och empati, all respekt. Men man är ensam med dödsångest, det är inga Rosa Band i världen som kan få bort den. Det finns inga glittriga vackra kvinnor i världen som kan ”följa med mig” in i det svarta rum som är de tillfällen jag bemöter döden…

Släpp, i alla fall, min hand och ge mig konkreta bevis på att man gör något för mig, först då kanske jag kan känna tillit till den där glittriga vackra kvinnans ord…

Jag fluff

A cookie hasn´t killed anobody? Has it?

När jag blev i sjuk cancer, så kändes det naturligt för mig att ta reda på: ”vad kan jag göra för att bli frisk?. En del ställer sig aldrig den frågan, det är helt okej, men jag kan tycka att den bör ställas. Den bör ställas till alla som som blir sjuka oavsett sjukdom, för din kropp är ditt ansvar likväl som maten du stoppar i munnen är ditt val och ditt ansvar.

Från Cancerfondens egna sida:

Bröstcancer och tjock- och ändtarmscancer är två av de största cancerformerna i världen och också två av de cancerformer som WCRF/AICR konstaterar har en helt klarlagd koppling till övervikt och fetma. Om människors viktökning planade ut och sänktes skulle det få stora positiva effekter på antalet insjuknande i dessa cancerformer

Eller från Livsmedelsverket:

Olika ämnen i maten kan påverka cancerprocessen i de olika stegen. Det finns till exempel cancerogena ämnen i maten som mögelgifter eller ämnen bildade under tillagning, så kallade stekytemutagener, som kan skada arvsmassan. Antioxidanter i maten kan skydda cellerna och hjälpa dem att reparera skador. Alkohol och övervikt är de faktorer som tydligast är kopplade till tillväxt av cancerceller.

Nu tänker jag även på Rosa Bandets (Cancerfondens) uttalande under vår radiodebatt (som du kan lyssna på här, scrolla ner och klicka på länken som är nästan 7 minuter lång för att höra hela)som gnager lite i mig:

En kaka eller en bulle då och då har ingen dött av”.

Har vi inte? Följdfrågan; med vår lavinartade stigande övervikt i Sverige, är det verkligen så att man bara äter en bulle eller kaka då och då? För även man kan även läsa på Cancerfondens sida att: ”Relationen mellan övervikt och cancerrisk är linjär. Det vill säga, ju mer överviktig man är, desto större är risken att drabbas av cancer”.

Den åldersgrupp där övervikten ökar allra mest idag, och även ökning av diabetes typ två, är barn mellan 2-5 år. Var 5:e barn i Sverige är överviktigt eller fet. Om man redan som barn är överviktig, troligtvis inte på grund av att dom ätit en kaka eller bulle då och då utan en konstant intag av felaktig mat och ett högt intag av raffinerat socker så äter vi ju inte längre dom där ”onyttiga” bara sakerna då och då.

Jonas Colting skrev en mycket klok debattartikel i Aftonbladet idag som jag lika gärna kunde satt mitt eget namn på (klicka på texten för att hitta dit) där han skriver om vad som är ”vanlig” mat idag, som bland andra Livsmedelsverket är snabba på att hänvisa till. Idag är Fredagsmyset en institution, snabbmakaroner och Festis som måltidsdryck till ungarna vardagsmat. Är det verkligen så att vi äter den där bullen, kakan eller chokladen bara då och då?

Jag tvivlar, starkt. Upplever det som fruktansvärt oansvarigt att blunda för det, våra matvanor har förändrats och inte till det bättre och vi blir sjukare och sjukare.

Finurlig

För mig skulle det betyda mycket om ett företag gick ut med en kampanj där man vill medvetandegöra hur viktigt det är att välja till exempel ekologiskt mat, vildfångad lax och att marknadsföra produkter som är ekologiska och så kemikaliefria som möjligt. För sanningen är att jag har cancer och är i ett sjukdomstillstånd. Jag tar ansvar för mig själv genom att inte äta en kaka eller en bulle ”då och då”, för sanningen är att jag kan dö om jag gör det.

Min önskan är att jag vill att min medmänniska ska göra bra val genom att ”stämpla” produkter som är vad de bör välja i till exempel mataffären med en stämpel som borde betyda ”tillsammans besegrar vi cancer”.

Oavsett vilken sjukdom så finns det vissa val som är grundläggande gällande kost och livsstil. Någonstans måste någon börja med att sticka ut hakan och säga:

”Nej, det räcker inte med att döva det dåliga samvetet för att du inte orkar äta ”som du ska” genom att slänga in 100 kronor till cancerfonden. Ta ansvar för dig själv, dina nära och kära genom att göra bra val varje dag. Nu vänder vi trenden från ökad cancer, hjärt-kärlsjukdom och övervikt till en friskare värld genom att ta ansvar för oss själva, varje dag”

Hope to the bargainprice of 300 kronor

Det här mailet trillade ner i min inkorg igår kväll:
”Jag har själv haft cancer och känner precis som du att det är förebyggandet som vi måste bli bra på.
Jag jobbar nu alternativt och det skulle vara kul att inleda ett samarbete.
Hör av dig om det känns intressant. /X”
Jag ville gärna veta mera om vad personen menade med samarbete?
Fick då svaret att jag skulle kolla in på ett webinarie från USA med en medföljande länk där X även skriver:
”jag jobbar med läkare o forskare i USA om senaste forskning som gäller just förebyggande. Inga mediciner utan helt kroppseget”.
Låter ju helt fantastiskt! Jag gick såklart in på länken och överskriften var ASEA. ASEA är alltså ett saltvatten fyllt med Redox-Signalmolekyler (?) som vara: ”vitala för alla cellers hälsa” citat ASEAs hemsida. Du kan även läsa på hemsidan: ”ASEA är världens enda källa för förnyelse av Redox-signalmolekyler”. Tänk att ett vatten kan rädda hela världen!
Hur som helst, person X fortsätter att hålla en god ton, ”kul att du hört talas om det”, trots att jag vid det här laget gjort klart att jag inte tror på ASEA som produkt eftersom jag (samt tre av mina kollegor) redan provat och inte märkt någon effekt trots lovord om ökad energi bland annat.
Då kom nästa mail:
Hoppas att du vet att du måste öka dosen. Upp till en halv flaska om dagen om du har cancer…”
För 300 kronor litern, en flaska innehåller en liter, så är det klart att jag måste dricka en flaska om dagen av detta fantastiska världsfrälsande vatten. Vid det här laget så var jag ganska upprörd, jag tänkte, jag ger mig inte och fortsatte att fråga vilket slags samarbete hon ville ha och fick svaret:

”Är du medlem i ASEA? 

Med samarbete menar jag att hjälpas åt att utbilda andra om att det finns alternativa vägar för att slippa cancer. 
Vad jobbar du själv med?
Svarade:

Nej, är absolut inte medlem i ASEA.
På vilket sätt? Vill gärna prata och föreläsa om alternativa vägar till läkning men att göra det under Aseas namn känns inte rätt alls då produkten inte tilltalar mig ett dugg.

Jag jobbar på XXX som Marknadskommunikatör,  är utbildad hälso- och kostrådgivare, massör, instruktör bland annat.
Varför det är väsentligt förstår jag inte riktigt?

Återigen, hur ska vi hjälpas åt att sprida kunskapen menar du?”‘

Då svarade X med att jag tydligen inte fått ”rätt” information om ASEA och jag fick frågan om jag ville utbilda mig om ASEA. Jag bad X att informera mig, ifall det var något jag missat (vid det här laget ville jag bara veta vad X var ute efter)... Fick tillbaka att det var bättre att vi pratade över telefon, men det viktigaste ändå var att:

Dosen av ASEA måste definitivt ökas om du har cancer och vill få hjälp!”

Så, inte nog med att jag fått en cancerdiagnos, håller 100%-ig koll på kosten, äter mina kosttillskott, jobbar med meditationer och affirmationer och visualiserar. Läser på om komplementär och alternativ medicin i varenda bok som finns tillgänglig om alternativ cancervård, läser studier och artiklar och försöker hitta min egen väg i mitt tillfrisknande.

Inte nog att jag har cancer

”Tänk om man hade fattat det från början!”

Hela tiden fanns ju svaret framför ögonen på mig: ASEA! Jag hade bara missat att man måste dricka en HEL flaska om dagen och inte de rekommenderade 60 ml 2 gånger om dagen. Om jag bara lägger 8000 kronor på detta ASEA-vatten, ja för det är såklart lite billigare om man köper det i storpack, så kommer jag äntligen att känna effekten av dessa ”Reflux-moxa-komet-molekyler”.

Vet ni, jag är all-for kosttillskott. Rena kosttillskott som det finns rena fakta om. Jag är öppen för det mesta inom alternativa vägar till hälsa och friskhet. Jag tror på ett holistiskt synsätt på kropp och hälsa.

Jag har förståelse och full respekt för att vissa saker har effekt på vissa personer och andra saker inte. Jag ser placebo som något positivt, om vi kan få kroppen att reagera så ”starkt” utan att stoppa i oss kemikalier eller andra preparat som ger oss biverkningar så är väl det helt fantastiskt!

Om jag, inte hade varit så pass påläst som jag faktiskt är. Om jag, inte hade varit så säker på den där känslan i magen som säger åt mig att jag är på rätt väg. Om jag, inte hade haft stödet som jag har i min man, min näringsterapeut, min läkare i Tyskland med flera. DÅ, men först då, kanske jag inte hade sett ditt mail som humbug, jag hade inte insett att du ville sälja in en produkt (som du, X säkert tror stenhårt på) utan sett ditt mail som en klart lysande lampa av hopp och räddningen från allt det tunga och jobbiga.

Det är personer som du, X, som tar energi, tid och framförallt personer som du som utger sig för att vilja hjälpa andra människor som är farliga. Att du själv säger att du jobbar som någon slags terapeut inom branschen men att du inte ens kan tänka så långt att ditt mail och ditt uttalande i mailet är så totalt opassande är fruktansvärt. Skäms på dig! Du vet ingenting om mig mer än vad du har läst i min blogg

Det är personer som du X som förstör för hela komplementärmedicin-branschen med dina mail. Trovärdigheten för alternativmedicin-branschen och produkterna inom alternativmedicinen för redan en hård kamp för att öka upp sin trovärdighet och det finns otroligt många underbara, drivna människor som jobbar stenhårt med att göra studier, forska och föra kampen för att öka upp kunskapen om behandlingar, produkter och det holistiska synsättet på kroppen och hälsa.

Om du använder ASEA och tycker det är världens bästa produkt, by all means, kör på! Jag tycker dock att det är vedervärdigt att en representant från ASEA uttalar sig på det här sättet via mail utan att ens veta vem som sitter på andra sidan, utan att vet hur det mottas av människan på andra sidan. En människa som denna ”utbildade terapeut” inte vet ett jota om förutom det denne har läst i en blogg. Att erbjuda ”hopp” till vrakpriset av 300 kronor om dagen, utan att veta vilken situation jag är i… nog sagt.

*Vill du läsa vad Kostdoktorn och Dagens Medicin skriver om ASEA kan du läsa det här och här (klicka på texten)

 

**Om någon har förfrågningar om seriösa samarbeten eller föreläsning så är du välkommen att maila mig på kanjagkandu(at)gmail.com

Chia- and rasberryballs

Syrliga bollar

För ca 8-10 bollar, tidsåtgång ca 10 minuter

  • 1 dl cashew
  • ½ dl mandel
  • 2 tsk mandelsmör (eller annat nötsmör)
  • 1 tsk rumstempererad kokosolja
  • 1 msk chiafrön
  • 8-10 frysta hallon

Mixa ihop allting (jag körde allt i min stavmixers minihackare) och rulla till bollar i valfri storlek. Jag toppade mina med tranbärspulver och lite nyponpulver.

Smaken? Syrliga, mjuka (mixade dem mycket så de blev ordentligt släta) och med riktigt fräsch smak. Underbart att slippa den tunga dadelsmaken som är vanligt i nötbolls-recept.

Fulla med vitaminer, mineraler, protein och bra fetter! Förvara dem i kylen 2-3 dagar eller i frysen o ta fram när du är ”sugen”.

Radio bla bla…

Idag blev jag kontaktad av Radio P4 Gävleborg. Först gjorde de en intervju med mig och sen frågade de om jag kunde tänka mig att diskutera frågan live i radio med en representant från Rosa Bandet. ”Ja visst”, svarade jag… Det ska väl ändå gå bra.

Little did I know att mitt förra blogginlägg skulle få sån spridning och sånt mottagande. Jag är så enormt tacksam för alla kommentarer och alla som delat inlägget och alla som delat med sig av sin åsikt! Det är så häftigt att få igång en diskussion och en tanke och kanske någon tänker annorlunda eller fått ett annat perspektiv, vilket är det jag önskar.

Vill du höra inlägget med mig så kan du lyssna på det här (klicka på texten)

Jag radio

Visst var jag nervös och visst hade jag 1000 mer saker som jag ville säga men jag är nöjd med inslaget och vad som kom fram. Jag är jätteglad att Rosa Bandet var villiga att svara och att ta åt sig av kritiken som jag framförde. Jag hoppas verkligen att de tänker om gällande samarbeten med företag som Fazer, Gille (kakor), Bullogram, Bonjour (bake-up bröd) och dylikt. Som Sara Bohman själv sa i inslaget: ”En bulle eller kaka då och då har ingen dött av…”

Nej, det har ingen dött av, men jag som har cancer då? Ska jag verkligen äta bullar och kakor? Ska forskningen om min sjukdom finansieras av något som inte ens kan associeras med hälsa? Ska jag, med en sjukdom som gynnas av socker, låta sockrig och processad mat dra in pengar till forskning om hur det ska förebyggas? Nej, diskussionen är inte avslutad.

Det finns så mycket mer att säga.

Fuck cancer? Fuck Sugar!!!

Vi är inne i oktober månad, den rosa månaden.  Den månaden då vi alla ska uppmärksamma just bröstcancer och titta på cancergalan, skänka en slant o gråta en skvätt.

Jag blir uppriktigt och heligt förbannad på hela grejen. Rosa bandet har blivit ett PR-jippo för företag och du som konsument köper glatt allt rosa, allt ifrån Alcro färg till Geishachoklad.

Det som gjorde att jag ville skriva det här inlägget var det senaste som florerar på instagram: Bullogram. En så fruktansvärd och osmaklig ”rosa-bandet”-pryl så jag blir bokstavligen illamående.
”Här, skicka rosa bullar till dina nära och kära. Fulla av socker och processat skit så ska du verkligen uppmärksamma bröstcancer”.
Att deras ”ambassadörer” är bloggare som hävdar att de skriver om ”hälsa” gör mig ännu mera upprörd.

Skrev ett inlägg när jag precis fått min diagnos (läs det om du klickar här) om vilken kost som sjukvården rekommenderar när man får cancer.

Fakta: Cancer lever av socker!

Hela det här:
”forskningen behöver mer pengar…
Pengar till mer broshyrer, reklamkampanjer och galor? Eller?
Endast 5-8 % av all form av cancer är genetisk. Resten är livstilsbetingad. Man vet (!) att bröstcancer beror till största delen på östrogendominans, men ändå så får kvinnor extra östrogen utskrivet så fort de kommer in i klimakteriet, unga kvinnor matas med hormoner och p-piller från unga tonåren och progesteron är inget man pratar om. Över 75% av kvinnor som får bröstcancer är 50+!

Man vet att vi inte ska äta socker, processad mat, vi ska inte röka, snusa, använda kemikalier, inte äta bisfenol, inte äta det där svartbruna spadet som är kvar efter stekningen i stekpannan, vi ska inte bo i mögelhus, vi ska inte stressa, vi borde få i oss mer näring genom ekologisk mat, äta mer grönsaker, minska ner köttkonsumtionen och dricka mer renat vatten…

Vad är det mer som ska forskas fram?
Istället för att hitta en medicin mot något som inte behöver finnas, är det inte bättre att skapa preventiva åtgärder för att se till att cancer inte bildas/ uppkommer? Sänk priset på bra ekologisk mat, utbilda barnen i skolan att pasta inte är en basvara, berätta för och lägg resurser på att berätta och hjälpa cancerpatienter när de får sin diagnos att slipa till kosten och få i sig rätt näring när det är som viktigast.
Det finns en miljon andra saker att lägga pengar på än att ösa in pengar i en organisation som till exempel Rosa bandet.

Felet är inte att vi inte känner på våra bröst tillräckligt, felet är att vi ens utsätts för risken att hitta något som inte ska vara där. Grundläggande, epigenetik eller vad man nu vill kalla det är: Du kan påverka din kropp och din hälsa med varje val du gör, varje dag!
Även när det gäller cancer. Cancer är ingenting som exploderar i din kropp, det är en mutering av en cell som gör att celldöden inte sker. Simple, inget som behöver forskas på där heller. Hur ska man då bota en mutation?

Skolmedicinen svar är att kasta in en handgranat (cellgift) och hoppas att rätt (eller rättare sagt de felaktiga-) cellerna dör. När du får cellgifter så förgiftar du hela din kropp, alla celler blir sjuka och dör.
Exempel: för mig med lymfom så är chansen att bli frisk (med frisk menar man då en period på 5 år som man får vara cancerfri/tumörfri- inte att man är botad) med cellgifter någonstans runt 75%. Det är ju bra odds ändå.
Sen fortsätter man att läsa: Cellgifterna som man får som ”standard” vid lymfom ORSAKAR så mycket skada att till exempel risken att få bröstcancer inom loppet av 5 år är 25%. Efter 5 år så ökar procenten 1 % / år. Vilket innebär att jag har då 30% ökad risk  att få bröstcancer inom 10 år efter min cellgiftsbehandling. Det är bara en av de extrema biverkningarna. Något att se fram emot när man varit lymfomfri i 5 år.
Cancern? Ja den får man liksom ”hoppas” att den svarar på cellgifterna, annars får man byta sort och hoppas på den.
Det finns ju andra vägar att gå men svaret är inte rosa bullar eller att trycka in pengar i en forskning som går i konkurs om man faktiskt blir frisk.

Är det verkligen så att vi ska plocka bort allt ansvar från oss själva när vi blir sjuka, oavsett sjukdom, och lägga allt ansvar på läkare och sjukhus? Eller finns det mer att göra?
Det finns så otroligt många överlevare där ute, både med cellgifter och utan. Läs deras historier och bli inspirerad men fråga gärna en överlevare vad de behövde allra mest när de var som sjukast, eller vad de skulle behöva nu. Det är faan inte rosa bullar från Bullogram.

image

Inspiration in the little things

Den här helgen har gått i inspirationens tecken.

I fredags började jag helgen med ett besök hos mina favvo-frissor Hon & Han för att göra något nytt. Det känns som om så mycket har hänt inuti sista halvåret att jag ville förändra utsidan på något sätt. Hos Amanda och gänget så vet jag att de förstår vad jag menar och jag fick en pratstund med vackra människor om det som verkligen är viktigt i livet och jag fick chansen att dela med mig av lite av det jag har lärt mig.

På lördagen var det dags att springa Broloppet för andra året i rad. Förra året kan du läsa om här. Ihop med ett gäng andra kollegor från Holistic tog vi oss runt på det sättet som passade oss bäst oavsett om det var löpning eller att gå. Jag stannade upp och jag tittade mig runt och funderade lite på vilka människor jag hade omkring mig precis innan vi gick till starten:

  • En f.d. sjukpensionär som för 10 år sedan knappt tog sig ur soffan som idag skulle springa en mil
  • En f.d. mjökmissbrukande mullig stillasittande man som styrt om sitt liv helt och idag springer 2 mil ”för att han kände för det” och som slog personbästa på milen på 52 min *wow*
  • En ensamstående mamma som hittar tiden att ta hand om sig själv och göra det hon älskar genom att springa
  • En tjej på väg mot toppformen med hjälp av PT och dedikation till träning och kostscheman
  • En kvinna som avskyr träning men ändå ville ge Broloppet en chans ihop med härliga arbetskamrater

Jag kan fortsätta men ni förstår…

Broloppet 2014

Söndag och min bror kom på middag. Min numera minst 25 kilo lättare bror som jag är så sjukt stolt över. Han la om kosten, inget konstigt, mer grönsaker, bort med pastan och så där. Lugnt och stadigt så tappar han byxor och tycker att T-shirtarna har blivit tält. Knappt han vill ta emot beröm när man tycker att han är fantastisk men det är så enormt, ett så livsavgörande beslut att ändra på rutiner och vanor som man haft i nästan 33 år. Det är styrka och beslutsamhet och framförallt mod.

Summa summarum på de här tre dagarna blir att jag har laddat på inspiration och funnit den nytändning som jag letat efter de senaste 2 veckorna. Egentligen behövde jag bara öppna ögonen och titta runt omkring mig på de människor jag har i min närhet. Hur fantastiska saker som sker i ”tysthet”. Små beslut som egentligen är enorma och som betyder så mycket, inspirerar så mycket så att man blir mållös.

Nästa gång du söker inspiration, leta i de människor du har omkring dig och se det stora i det lilla. För alla har en ”story to tell”, hur stor eller liten den än är så är den värd din uppmärksamhet om än bara för en minut. Ibland kan motivationen komma från ett helt oväntat håll och ibland finns den mitt framför ögonen på dig.

Ta vara på den, vart den än finns, vem det än är som ger dig den där glimten tillbaka. Det där ”jäklar anammat” som man behöver som driv.

Tack alla jag möter, ni är min spegel.