My year as 28

Ett år äldre och tio år mer insiktsfull.

För ett år sedan hade jag ganska precis upptäckt en knöl vid mitt nyckelben. Börjat ifrågasätta mitt liv, hur jag mådde och vad som höll på att hända… surrealismen i att jag helt plötsligt skulle bli tvingad till ett fysiskt och själsligt stopp och börja leva. Verkligen leva och uppleva allting som händer i och omkring mig.

Välja de saker som jag verkligen ville välja och inte säga ”ja” och ”okej” till sånt som inte kändes bra i magen.

 

På ett sätt har det här året varit det bästa året i mitt liv. Jag har kommit så långt och jobbat så hårt för att komma dit jag är idag och jag har gjort det med hjärtat och lyssnat på min egen känsla hela vägen. Visst har jag ifrågasatt, tvivlat och gråtit, legat i fosterställning och trott att cancern sitter i hela kroppen… men jag har ställt mig upp. Jag har tillåtit mig själv att vara ledsen och arg men jag har även upplevt något mycket mer intensivt.

Tack vare min diagnos så har jag känt och upplevt kärlek som jag aldrig upplevt den förut. Kärleken till min man, som står vid min sida, håller om mig när jag behöver, flamsar och tramsar ihop med mig och MMA-brottas med mig när jag behöver få ut lite frustration. Men framförallt kärleken till livet och mig själv. Att jag inte bara tillåtit mig själv att vara ledsen och arg, utan jag har tillåtit mig själv att vara lycklig.

Paradoxalt för många märker jag. Att någon med cancer kan vara lycklig. Sist var det sköterskan på vårdcentralen förra veckan som vägrade tro att jag hade cancer för jag såg så pigg och fräsch ut, och dessutom så ung, och tyckte jag var oförskämd: ”man skämtar inte när man har en sån sjukdom”.

Tänker inte be om ursäkt för att min insida syns på min utsida…

 

Mitt 29:de år kommer bli vad det blir. Livet ger mig det som jag ska ha. Det enda jag kan göra och gör är att njuta av det fullt ut och göra mitt bästa för att vara här och nu. Välkommen mitt 29:de år, dig ska jag ta hand om och vårda <3

 

There are Angels

I dag när jag kom hem så låg det ett kuvert i min brevlåda, inte så annorlunda i sig förutom att avsändaren var Ung Cancer.

Mitt rehab-stipendium som jag har sökt har blivit beviljat!

Träningskort, IR-bastubehandlingar och lymfdränagemassage… jag behöver inte tänka på om jag har råd eller om jag ska prioritera det ena eller det andra.

Älskar att jag får möjligheten att öva på tacksamhet i dag

Tack!

I´m worth it!

Hela mitt vuxna liv har varit präglat av att man måste jobba tillräckligt (det var aldrig tillräckligt) mycket, göra något riktigt slitigt, träna extra hårt, gå ner de sista kilona i vikt för att sedan, när målet är uppnått, få må bra eller vara lycklig.

Innan jag blev diagnosticerad med cancer så löd min inre dialog att man inte skulle/kunde vara lycklig eller må riktigt bra om inte hade förtjänat det först. Jag tog mig inte tid till enkla saker som gjorde mig glad om jag inte förtjänat det först: ta en timme på yogamattan, planera den där resan man vill göra,  göra det där receptet , åka ut i skogen, ha egentid, gå en promenad och bara titta sig omkring…

Idag prioriterar jag annorlunda och tar mig tid till att göra saker som gör mig lugn och glad.

I förrgår la jag upp en länk på min sida där flera men även jag själv har gjort en julönskning via Ung Cancer.

Det jag möter i mig själv när Julönskningen blev offentlig är ett litet gnagande tvivel och en tanke som nedvärderar min egen chans till att vara lycklig och få det som jag önskar; ”vem är jag att..?”.

Oavsett om jag har diagnosen cancer eller ej så är jag värd det som gör mig lycklig och frisk. Alla förtjänar att vara lyckliga och friska. När man hamnar i det offentliga rummet och ber om ett verktyg, ett steg närmare sitt eget välmående så borde det vara självklart att kunna ta emot, det är det inte för mig, än. Att ta emot är inte så lätt … men jag jobbar på det genom ödmjukhet och tacksamhet.

IMG_20141018_125356

Så tack… Tack för att jag får öva mig i att ta emot <3

 

If you just send your personal information…

Sista veckorna har det börjat ploppa upp inlägg på Facebook, och senast idag även på Twitter, om personer som är svårt cancersjuka och i behov av pengar/bostad/behandling. De svär dyrt och heligt att de är ärliga och att det är legitimt men jag undrar jag.

Av någon anledning så får jag samma känsla som när den där mycket trevliga Mrs. Petersson sm fortsätter mejla mig och be mig att skicka all min personliga information till hennes advokat för att hon är så vänlig och vill ge mig alla hennes pengar… absolut Mrs. Petersson här kommer kontonumret!

Är det äkta? Svårt att säga, jag hoppas det och att ren medmänsklighet gör att personen som behöver pengarna får dom.

Det första inlägget jag lästa i samma stil var en man vars fru och två barn ville åka på en alternativ behandling nere i Tyskland som sitt ”sista hopp”. Jag satte in en peng eftersom jag själv vet att det kostar en del och det såg legitimt ut. Nu i efterhand kan jag inte hitta inlägget någonstans, det kom aldrig en tagg med ett tack eller liknande vilket får mig att börja misstänka att det kan finnas fula fiskar därute som spelar på ditt samvetes sträng.

För det är klart för många så räcker det med bara ordet cancer så hoppar hjärtat till i kroppen och man öppnar plånboken för att man vill hjälpa till och bidra.

Har du upplevt något liknande?

What is entertainment?

Läste ett fullkomligt lysande inlägg av en fellow bloggare imorse ”Bröstcancer är inte underhållning” vilket fick min hjärna att spinna iväg för jag tittade på Galan med stort G i söndags, Tillsammans mot cancer, av ren nyfikenhet.

Är det underhållning?

Jag undrar om det är ”underhållning”, är det ett upplysande program, att låta människor prata om sin dödsångest och sorg i TV?

Är det någon därute som inte förstått att cancer är en vidrig sjukdom? Att man får tankar om döden, rentav dödsångest när man möter döden i dörröppningen hos läkaren? Är det någon som inte förstår att det finns tusentals människor i Sverige som är påverkade av cancer? Är det någon som har missat att det finns människor som förlorat sin allra närmaste till sjukdomen?

Är det verkligen någon som har missat det? I så fall… sitter verkligen dom som missat det faktum och kollar på galan?

Nej, jag ställer mig ganska frågande till att cancersjuka människor, eller familjemedlemmar, ska med tårfyllda ögon prata rakt in i kameran om hur mycket de hatar sjukdomen, hur hjälper det sakfrågan?

Var är fakta om vad som görs i kampen mot cancer? Varför inte upplysa om sånt som är relevant i kampen mot cancer? Vart går pengarna, kan man inte få se en inslag om en studie som man följt eller en ny undersökning?

  • Klipp: Dödssjuk person X som berättar sin historia
  • Klipp: Publiken i tårar…
  • Klipp: 2 vackra (cancerfria) kvinnor i glittriga klänningar: ”tillsammans klarar vi det här, om du vill skänka pengar så ringer du…
  • Klipp: Vacker kvinna i glittrig klänning möter dödssjuk x, tar x´s hand och berättar ”du är inte ensam…

Medmänsklighet och empati, all respekt. Men man är ensam med dödsångest, det är inga Rosa Band i världen som kan få bort den. Det finns inga glittriga vackra kvinnor i världen som kan ”följa med mig” in i det svarta rum som är de tillfällen jag bemöter döden…

Släpp, i alla fall, min hand och ge mig konkreta bevis på att man gör något för mig, först då kanske jag kan känna tillit till den där glittriga vackra kvinnans ord…

Jag fluff

A cookie hasn´t killed anobody? Has it?

När jag blev i sjuk cancer, så kändes det naturligt för mig att ta reda på: ”vad kan jag göra för att bli frisk?. En del ställer sig aldrig den frågan, det är helt okej, men jag kan tycka att den bör ställas. Den bör ställas till alla som som blir sjuka oavsett sjukdom, för din kropp är ditt ansvar likväl som maten du stoppar i munnen är ditt val och ditt ansvar.

Från Cancerfondens egna sida:

Bröstcancer och tjock- och ändtarmscancer är två av de största cancerformerna i världen och också två av de cancerformer som WCRF/AICR konstaterar har en helt klarlagd koppling till övervikt och fetma. Om människors viktökning planade ut och sänktes skulle det få stora positiva effekter på antalet insjuknande i dessa cancerformer

Eller från Livsmedelsverket:

Olika ämnen i maten kan påverka cancerprocessen i de olika stegen. Det finns till exempel cancerogena ämnen i maten som mögelgifter eller ämnen bildade under tillagning, så kallade stekytemutagener, som kan skada arvsmassan. Antioxidanter i maten kan skydda cellerna och hjälpa dem att reparera skador. Alkohol och övervikt är de faktorer som tydligast är kopplade till tillväxt av cancerceller.

Nu tänker jag även på Rosa Bandets (Cancerfondens) uttalande under vår radiodebatt (som du kan lyssna på här, scrolla ner och klicka på länken som är nästan 7 minuter lång för att höra hela)som gnager lite i mig:

En kaka eller en bulle då och då har ingen dött av”.

Har vi inte? Följdfrågan; med vår lavinartade stigande övervikt i Sverige, är det verkligen så att man bara äter en bulle eller kaka då och då? För även man kan även läsa på Cancerfondens sida att: ”Relationen mellan övervikt och cancerrisk är linjär. Det vill säga, ju mer överviktig man är, desto större är risken att drabbas av cancer”.

Den åldersgrupp där övervikten ökar allra mest idag, och även ökning av diabetes typ två, är barn mellan 2-5 år. Var 5:e barn i Sverige är överviktigt eller fet. Om man redan som barn är överviktig, troligtvis inte på grund av att dom ätit en kaka eller bulle då och då utan en konstant intag av felaktig mat och ett högt intag av raffinerat socker så äter vi ju inte längre dom där ”onyttiga” bara sakerna då och då.

Jonas Colting skrev en mycket klok debattartikel i Aftonbladet idag som jag lika gärna kunde satt mitt eget namn på (klicka på texten för att hitta dit) där han skriver om vad som är ”vanlig” mat idag, som bland andra Livsmedelsverket är snabba på att hänvisa till. Idag är Fredagsmyset en institution, snabbmakaroner och Festis som måltidsdryck till ungarna vardagsmat. Är det verkligen så att vi äter den där bullen, kakan eller chokladen bara då och då?

Jag tvivlar, starkt. Upplever det som fruktansvärt oansvarigt att blunda för det, våra matvanor har förändrats och inte till det bättre och vi blir sjukare och sjukare.

Finurlig

För mig skulle det betyda mycket om ett företag gick ut med en kampanj där man vill medvetandegöra hur viktigt det är att välja till exempel ekologiskt mat, vildfångad lax och att marknadsföra produkter som är ekologiska och så kemikaliefria som möjligt. För sanningen är att jag har cancer och är i ett sjukdomstillstånd. Jag tar ansvar för mig själv genom att inte äta en kaka eller en bulle ”då och då”, för sanningen är att jag kan dö om jag gör det.

Min önskan är att jag vill att min medmänniska ska göra bra val genom att ”stämpla” produkter som är vad de bör välja i till exempel mataffären med en stämpel som borde betyda ”tillsammans besegrar vi cancer”.

Oavsett vilken sjukdom så finns det vissa val som är grundläggande gällande kost och livsstil. Någonstans måste någon börja med att sticka ut hakan och säga:

”Nej, det räcker inte med att döva det dåliga samvetet för att du inte orkar äta ”som du ska” genom att slänga in 100 kronor till cancerfonden. Ta ansvar för dig själv, dina nära och kära genom att göra bra val varje dag. Nu vänder vi trenden från ökad cancer, hjärt-kärlsjukdom och övervikt till en friskare värld genom att ta ansvar för oss själva, varje dag”

Hope to the bargainprice of 300 kronor

Det här mailet trillade ner i min inkorg igår kväll:
”Jag har själv haft cancer och känner precis som du att det är förebyggandet som vi måste bli bra på.
Jag jobbar nu alternativt och det skulle vara kul att inleda ett samarbete.
Hör av dig om det känns intressant. /X”
Jag ville gärna veta mera om vad personen menade med samarbete?
Fick då svaret att jag skulle kolla in på ett webinarie från USA med en medföljande länk där X även skriver:
”jag jobbar med läkare o forskare i USA om senaste forskning som gäller just förebyggande. Inga mediciner utan helt kroppseget”.
Låter ju helt fantastiskt! Jag gick såklart in på länken och överskriften var ASEA. ASEA är alltså ett saltvatten fyllt med Redox-Signalmolekyler (?) som vara: ”vitala för alla cellers hälsa” citat ASEAs hemsida. Du kan även läsa på hemsidan: ”ASEA är världens enda källa för förnyelse av Redox-signalmolekyler”. Tänk att ett vatten kan rädda hela världen!
Hur som helst, person X fortsätter att hålla en god ton, ”kul att du hört talas om det”, trots att jag vid det här laget gjort klart att jag inte tror på ASEA som produkt eftersom jag (samt tre av mina kollegor) redan provat och inte märkt någon effekt trots lovord om ökad energi bland annat.
Då kom nästa mail:
Hoppas att du vet att du måste öka dosen. Upp till en halv flaska om dagen om du har cancer…”
För 300 kronor litern, en flaska innehåller en liter, så är det klart att jag måste dricka en flaska om dagen av detta fantastiska världsfrälsande vatten. Vid det här laget så var jag ganska upprörd, jag tänkte, jag ger mig inte och fortsatte att fråga vilket slags samarbete hon ville ha och fick svaret:

”Är du medlem i ASEA? 

Med samarbete menar jag att hjälpas åt att utbilda andra om att det finns alternativa vägar för att slippa cancer. 
Vad jobbar du själv med?
Svarade:

Nej, är absolut inte medlem i ASEA.
På vilket sätt? Vill gärna prata och föreläsa om alternativa vägar till läkning men att göra det under Aseas namn känns inte rätt alls då produkten inte tilltalar mig ett dugg.

Jag jobbar på XXX som Marknadskommunikatör,  är utbildad hälso- och kostrådgivare, massör, instruktör bland annat.
Varför det är väsentligt förstår jag inte riktigt?

Återigen, hur ska vi hjälpas åt att sprida kunskapen menar du?”‘

Då svarade X med att jag tydligen inte fått ”rätt” information om ASEA och jag fick frågan om jag ville utbilda mig om ASEA. Jag bad X att informera mig, ifall det var något jag missat (vid det här laget ville jag bara veta vad X var ute efter)... Fick tillbaka att det var bättre att vi pratade över telefon, men det viktigaste ändå var att:

Dosen av ASEA måste definitivt ökas om du har cancer och vill få hjälp!”

Så, inte nog med att jag fått en cancerdiagnos, håller 100%-ig koll på kosten, äter mina kosttillskott, jobbar med meditationer och affirmationer och visualiserar. Läser på om komplementär och alternativ medicin i varenda bok som finns tillgänglig om alternativ cancervård, läser studier och artiklar och försöker hitta min egen väg i mitt tillfrisknande.

Inte nog att jag har cancer

”Tänk om man hade fattat det från början!”

Hela tiden fanns ju svaret framför ögonen på mig: ASEA! Jag hade bara missat att man måste dricka en HEL flaska om dagen och inte de rekommenderade 60 ml 2 gånger om dagen. Om jag bara lägger 8000 kronor på detta ASEA-vatten, ja för det är såklart lite billigare om man köper det i storpack, så kommer jag äntligen att känna effekten av dessa ”Reflux-moxa-komet-molekyler”.

Vet ni, jag är all-for kosttillskott. Rena kosttillskott som det finns rena fakta om. Jag är öppen för det mesta inom alternativa vägar till hälsa och friskhet. Jag tror på ett holistiskt synsätt på kropp och hälsa.

Jag har förståelse och full respekt för att vissa saker har effekt på vissa personer och andra saker inte. Jag ser placebo som något positivt, om vi kan få kroppen att reagera så ”starkt” utan att stoppa i oss kemikalier eller andra preparat som ger oss biverkningar så är väl det helt fantastiskt!

Om jag, inte hade varit så pass påläst som jag faktiskt är. Om jag, inte hade varit så säker på den där känslan i magen som säger åt mig att jag är på rätt väg. Om jag, inte hade haft stödet som jag har i min man, min näringsterapeut, min läkare i Tyskland med flera. DÅ, men först då, kanske jag inte hade sett ditt mail som humbug, jag hade inte insett att du ville sälja in en produkt (som du, X säkert tror stenhårt på) utan sett ditt mail som en klart lysande lampa av hopp och räddningen från allt det tunga och jobbiga.

Det är personer som du, X, som tar energi, tid och framförallt personer som du som utger sig för att vilja hjälpa andra människor som är farliga. Att du själv säger att du jobbar som någon slags terapeut inom branschen men att du inte ens kan tänka så långt att ditt mail och ditt uttalande i mailet är så totalt opassande är fruktansvärt. Skäms på dig! Du vet ingenting om mig mer än vad du har läst i min blogg

Det är personer som du X som förstör för hela komplementärmedicin-branschen med dina mail. Trovärdigheten för alternativmedicin-branschen och produkterna inom alternativmedicinen för redan en hård kamp för att öka upp sin trovärdighet och det finns otroligt många underbara, drivna människor som jobbar stenhårt med att göra studier, forska och föra kampen för att öka upp kunskapen om behandlingar, produkter och det holistiska synsättet på kroppen och hälsa.

Om du använder ASEA och tycker det är världens bästa produkt, by all means, kör på! Jag tycker dock att det är vedervärdigt att en representant från ASEA uttalar sig på det här sättet via mail utan att ens veta vem som sitter på andra sidan, utan att vet hur det mottas av människan på andra sidan. En människa som denna ”utbildade terapeut” inte vet ett jota om förutom det denne har läst i en blogg. Att erbjuda ”hopp” till vrakpriset av 300 kronor om dagen, utan att veta vilken situation jag är i… nog sagt.

*Vill du läsa vad Kostdoktorn och Dagens Medicin skriver om ASEA kan du läsa det här och här (klicka på texten)

 

**Om någon har förfrågningar om seriösa samarbeten eller föreläsning så är du välkommen att maila mig på kanjagkandu(at)gmail.com