Not going to

Jag tänker inte skriva om politik, jag tänker inte skriva om valet. Det jag däremot gärna vill påminna människor om är att så länge man älskar så är det svårt att hata och om vi lägger energi på att älska människorna, inte (nödvändigtvis) handlingarna de utför, så kan vi uträtta underverk tillsammans.

En mycket klok och fin vän sa till mig igår när vi gled in på valet: ”jag fördömer eller hatar ingen som röstar på SD eller vad som… bara dom gör det med ett öppet hjärta och för att dom verkligen gjort ett aktivt val”.
Att se en människa utan att döma eller fördöma utifrån din egen erfarenhet/bagage är något man får lära sig och jobba på.

Öppet hjärta

Jag tror det är lätt att säga i ren frustration att de som röstat på ett visst sätt är ”okunniga” och ”bara följer strömmen”. Min starka känsla är dock att det är många i vårt avlånga land som är rädda. Rädda för att man inte än förstår eller lärt sig. Inte okunskap, snarare omognad. Det är även många som bär på en alltför tung ryggsäck som de inte vill ta itu med och då är det lättare att peka finger mot andra och tycka att ”dom andra” gjort fel eller att ”dom” är problemet.

Jag tror verkligen att vi människor är skapade för att älska och göra saker från hjärtat. Så snälla, älska din medmänniska! Oavsett vart de är i sin mognad, ge av det som du har att ge för att de ska komma ett steg längre i sin mognad.

I kärlek, i Sverige… idag ♡

image

IcebugXperience summary

Det här är något som jag rekommenderar varmt till alla. Jag hade en fantastisk upplevelse som jag aldrig kommer glömma, det blev en walkabout på många sätt och vis, precis som jag hade tänkt mig. Jag kunde ta en promenad längs med stranden på kvällarna och andas in havet efter en heldag ute i skogen och bara njuta av att vara.

Mötte några fantastiska människor bland annat den här sköna bönan: Maria, Petra (som dessutom VANN damklassen i löpning) och Lilian och … ja en hel hög faktiskt. Det är otroligt utmanande men lika roligt att åka på egen hand och våga ta kontakt med helt främmande människor, det blir häftiga möten som ger massor av inspiration.

Nästa år är planen att springa, mina trailskor ska utnyttjas till max i höst och vinter och det här loppet var precis den inspirationen jag behövde för att släppa asfalten och ge mig ut i skog och mark igen. Nu ska jag leka med löpningen igen och jag längtar efter det.

 

Icebug photoshoot

  • Jag gick 72 kilometer på 3 dagar
  • Tredje och sista dagen blev det totalt 28 kilometer, det längsta jag har gått på en dag
  • Enligt gps:en har jag gått i 13 timmar, 34 minuter och 26 sekunder på 3 dagar
  • Enligt Runkeepern så gjorde jag av med 3750 kcal på 3 dagar

 

Day 3 IcebugXperience

Tack Ung Cancer för möjligheten!

Tack Icebug för att en otrolig upplevelse och ett väl organiserat lopp!

Tack kroppen, du är fantastisk <3

You and me together

Tack älskade kropp för att du burit fram mig idag. Springandes, gåendes och klättrandes så tog vi oss fram genom 22 km du o jag. Med blöta fötter, kliande myggbett, rispade armar och ben så tog vi oss fram. Genom skogen, snåren och sumpmarken. Över klipphällarna och över skogsrötter trampade och sprang vi fram ända fram till Smögen, tillsammans fick vi uppleva det.

image

Du o jag kroppen, vi fixar det här. Imorgon är det sista dagen, en baggis. 26 kilometer njutning… vi får ju till och med vila på färjan efter 17 km för att sedan starta om och ta sista 9 km tillsammans med alla andra härliga människor. Tillsammans, kroppen, så klarar vi allt.

image

image

IcebugXperience är än så länge allt och lite till mot vad jag hoppades på, en magiskt upplevelse för kroppen och själen.

First day done

22 kilometer senare… Fick sällis hela vägen idag av en liten duracellkanin vid namn Jillian, hur go’ som helst. Vi är lika stora (läs:småväxta) så benen trummade på i ungefär samma takt, superbra!

image

Seg i höfterna men annars känner jag mig förvånansvärt pigg i kroppen. Får se hur det känns när jag vaknar imorgon. Tanken är att springa lite i etapper imorgon,  beroende på formen såklart.

image

image

Helt fantastisk dag med strålande sol och värme och den här naturen!? Allt ifrån coola bergsformationer till havsstränder som slår mig med häpnad. Ut på kusten o in i djupaste skogar o sen ut på landsväg, vi har verkligen upplevt alla underlag idag.

image

Efter en god middag med många nya vänner och en grundlig stretching så var det till sist här jag avslutade min kväll, på en klippa med utsikt över havet i tystnad, ensam. Njuter (dock inte av de 22!! myggbett jag hann få under tiden jag satt där. Nej, myggen är inte döda än).

image

Imorgon 10.00 startar jag igen, etapp 2. Nummer 38 har jag om ni vill kika på gps-pluppen. Nu blir det sömn… åh härliga sömn!

Creating!

Är här i Ramsvik för att imorgon börjar en riktig upplevelse, nämligen IcebugXperience. Ett tre-dagars lopp längs med den bohuslänska kusten, på stig o över klippor. Tack snälla Ung Cancer för möjligheten.

När jag var på behandling i Tyskland i maj så satt jag och grät hos min psykoonkolog o tyckte synd om mig själv:

”asså *snörvel* jag kan ju inte göra nåt av allt jag nu vill göra *snyt* för att jag ä sjuk… när jag *snörvel* äntligen vet VAD jag vill göra så kan jag inte göra dääää… *bööööl*”

Då sa min psykoonkolog något som fick tillbaka min på banan igen. Något som jag ploppade upp i huvudet på mig när chansen att genomföra det här loppet landade i mitt knä:

”Skapa dina egna upplevelser och gå din egen väg. Man behöver inte gå Santiago de compostello eller åka till ett ashram i Indien för att finna vad man söker. Du måste skapa din egen väg som är bara din…”

Sen avslutade han med den där meningen som han alltid påminner mig om:

”Du är drottningen i ditt liv!”

image

Det är ju sant, man väljer varje dag vem man vill vara, hur man vill agera, vad man säger och till stor del vad jag tänker.
Det här loppet ska bli min walkabout (aboriginernas mogenhetsrit, en vandring genom öknen) fast målet är inte att bli vuxen, det är jag redan.
Målet är att fila på och skapa mitt liv, vad vill jag göra? Vad är mina mål? Att våga titta framåt och måla upp den där nya framtiden, en cancerfri framtid där jag gör det jag önskar i hjärtat varje dag.

Och njuta, av varje steg och se med öppna ögon på allt. Njuta av att vara vid liv, att känna mig frisk och nära naturen.

Diagnosis, no music in the background

Jag fick min cancerdiagnos på en tisdag, den 29 januari. En helt vanlig tisdag egentligen, jag hade gjort en biopsi cirka 3 veckor innan och väntade på svar. Eftersom svaret dröjde så tänkte jag att det borde vara ett positivt tecken, det är ingen brådska. Hoppades varje dag när posten kom att det skulle ligga ett brev i lådan från Landstinget med provsvaret, för är det allvarligt då ringer dom. Ett brev = mindre allvarligt.

Jag satt hos frisörskan o skulle göra mig vacker, telefonen ringde långt bort i jackfickan: ”jag tar det sen…är nog inget viktigt”. Trots det var det någonting i bakhuvuden som sa att jag borde ha tagit samtalet. En kort stund senare dyker Skägget upp med andan i halsen, tydligen hade dom ringt till honom och bett mig ringa tillbaka så snart som möjligt. Så jag får vackert resa mig ur stolen och ringa upp vårdcentralen…. här börjar jag förstå…FAN!

I samtalet med en mycket trevlig sjuksköterska vid namn Magnus (skumt att jag kommer ihåg namnet) så fick jag en tid till läkaren 2 timmar senare samma dag. Åkte hem från frisören och levde i ett vakuum i 2 timmar innan det var dags att gå till vårdcentralen.

Skägget och jag vandrade bort till vårdcentralen hand i hand, skrattandes åt några dåliga cancer-skämt, svart humor om något overkligt. I väntrummet kommer jag ihåg när Skägget sa: ”oavsett vad älskling, så kommer vi fixa det tillsammans… du och jag hjärtat”. Han har ju den kvaliteten Skägget, att bli lugn och sansad i såna där situationer.

Väl inne hos läkaren så blev det inte alls som man förväntat sig. När han sa att det var cancer så tror man att man ska reagera på det där sättet dom gör i filmer: stora vackra tårar trillar nerför kinderna och episk moll-tonad musik ska spela i bakgrunden.

Sanningen var väl att det egentligen var ganska kliniskt, och jag grät ingenting och stirrade mest ut genom fönstret på deras trista utemöbler som stod på baksidan av vårdcentralen. Tänkte för mig själv ”det där kan ju inte vara så skoj ställe att sitta o slappa på när folk sitter på andra sidan fönstret o får cancerdiagnoser till höger och vänster”.

Diagnosen

Promenaden därifrån så var jag i total chock, jag skrattade och grät om vartannat. Skrattade och sa nåt i stil med: ”ja, det var väl faan att det skulle vara cancer…”. Grät och snorade fram nåt i stil med: ”vad faan skulle jag få cancer för…”

Efter cirka 10 minuter, och jag skämtar inte, max 10 !!! minuter så vände det och jag sa högt för mig själv:

det här fixar du, nu jäklar ska vi ta reda på hur jag ska göra…”.

Det kom inifrån, som en brännande känsla i mellangärdet. Jag vet vad jag tror på, jag har kunskapen att kunna genomföra det och jag VET att min kropp kan läka det här och jag kände mig plötsligt så stark så… jag satte jag mig vid telefonen och ringde till den av de jag litar mest på gällande hälsa och bad om råd, vart ska jag vända mig och vart jag ska börja… och så tog jag första steget på min väg mot att bli frisk.

Det är så jag ofta reagerar, jag nördar in, tar reda på, undersöker, känner efter och lyssnar innan jag talar.

Steg nummer två var att bestämma behandling, det tar vi i ett annat inlägg…

What a difference a smile makes

När man kommer i spåren, flåsandes och möter en annan människa så händer det något. Man gör ett val, antingen kan du välja kan stirra rakt fram eller i marken och ignorera människan som kommer emot dig. Springa på som om ingenting hade hänt och du kan fortsätta med 100 % fokus på dig själv.

Alternativ nummer två är att göra ett annat val, jag lovar att det kommer ge dig något som du inte förväntat dig. Du kan titta personen i ögonen och le kanske till och med säga ”hej”, lägg märke till då att det händer något.

Du möter människan, du ser och bekräftar att du möter den där i spåret. Flåsandes, med sina egna anledningar till att ge sig ut i spåret och springa ett varv. Har du tänkt på det? Varför den du möter är just där och möter dig i spåret?

Bara ett leende

Vilken skillnad ett leende kan göra.