Do you want to know more?

Såg en fascinerade intervju mellan Chris* och en onkolog-sköterska i veckan. Här kommer ett kort sammandrag, för dig som inte orkar titta på hela intervjun eller är så bra på språket, av hennes berättelse och varför hon valde att sluta jobba inom cancervården när hon upptäckte vad naturliga terapier kunde göra.

C vit infusion

”Valerie Warwick slutade, efter 17 år, att jobba som onkologsköterska. Hon säger själv att hon klarade inte av att vara en del i en sjuk värld där man fortfarande efter 30 år hävdar att cellgifter är det enda svaret på cancer.

Valerie berättar kort om hur vården i USA ser, ungefär samma som här i Sverige, föga förvånande. Läkarna säger att man får hoppas på det bästa, trots att man eliminerar ditt immunförsvar med cellgifterna. Det bästa är då självklart att tumörerna försvinner/krymper. Vart de fria tumörcellerna (de nedbrutna tumörerna) tar vägen och hur ditt i stort sett döda immunförsvar ska ta hand om dessa cellerna framgår inte…

Kostrekommendationerna är samma om inte ännu värre med tanke på USA:s allmänhälsa och kosthållning är betydligt värre än den svenska. Rekommendationer som ”ät det du kan få i dig”, ”ät sånt du får energi av”, ”saft och digestivekex är ett bra mellanmål” haglar även där men utan exakta råd så landar det oftast på mat som är fullt med socker, transfetter och kemikalier. Valerie berättar att påsar med Burger King, Subway, Nancys m.m. var ett dagligt inslag på onkologen. Där satt patienterna med en nål i armen där cellgifterna rann in och med andra handen satt de och drack Coca cola och åt hamburgare. Det hon upplevde var att nästan alla hennes patienter hade näringsbrister…

En av hennes patienter, som även han hade lymfom som jag, hade stora problem med sår i munnen, spruckna läppar, utslag på kroppen och blödande tandkött. Tydliga tecken på… Skörbjugg. Så hon föreslår att han ska få C vitamin, till hans behandlande läkare, som självklart tycker att det är underligt att patienten skulle få c vitamin men går med på att ge det till sist (500mg x 3/dag oralt). Det slutar med att Valeries patient blir av med alla symtom!

För dig som inte vet exakt vad C vitamin är så är det en extremt stark antioxidant som tar hand om fria radikaler i kroppen. När man blir förgiftad av cellgifterna så används allt vårt c vitamin som kanske funnits lagrat i kroppen upp till att ta hand om de fria radikaler som skapas vilket gör att man har ett extremt stort behov av C vitamin och måste tillsätta ganska stora mängder för att få upp sina nivåer. Det är heller inte bara C vitamin som används upp utan alla antioxidanter, näringsämnen och mineraler i kroppen.

Efter den här incidenten började hon dra egna slutsatser, och läsa på. Vilket gjorde att den här händelsen och ett flertal efter denna blev startskottet till att hon sa upp sig. Hon jobbade på olika alternativa kliniker där hon fick lära sig ännu mera om olika terapier däribland C vitamin infusioner, OZON infusion m.m och hon ser att hennes patienter blir friska och håller sig friska.

Idag jobbar hon som cancer-coach och sjuksköterska för naturliga terapier.”

Vill du se hela intervjun (ca 50 min lång) så finns den HÄR

Tyskland C vit infusion

Bilden är från när jag var i Tyskland på Arcadia första gången och fick C vitamin infusioner, 50 gram/dag.

 

Det skulle vara otroligt intressant att komma i kontakt med en sjuksköterska som jobbat i Sverige inom onkologen för att höra hennes upplevelser. Maila mig om du kanske vet någon som är intresserad av att berätta sin story.

 

*Vem är den här Chris som jag skriver om?

Han fick själv cancer i tarmarna för 9 år sedan, p.g.a. att en tumören satt såpass illa så var det tvungna att operera bort den. De efterföljande cellgifterna tackade han dock nej till efter att han hade läst på om , trots metastaser i övriga tarmar m.m. Chris är idag helt fri från cancer tack vare naturliga terapier och har vigt sitt liv åt att informera, intervjua läkare, professorer, läsa studier och upplysa om hur sjuk vår cancervård är idag och vilka alternativ som finns istället. Hela hans sida är en kunskapsbank, och han är flitig genom att bygga på den varje vecka med nytt material.

 

My year as 28

Ett år äldre och tio år mer insiktsfull.

För ett år sedan hade jag ganska precis upptäckt en knöl vid mitt nyckelben. Börjat ifrågasätta mitt liv, hur jag mådde och vad som höll på att hända… surrealismen i att jag helt plötsligt skulle bli tvingad till ett fysiskt och själsligt stopp och börja leva. Verkligen leva och uppleva allting som händer i och omkring mig.

Välja de saker som jag verkligen ville välja och inte säga ”ja” och ”okej” till sånt som inte kändes bra i magen.

 

På ett sätt har det här året varit det bästa året i mitt liv. Jag har kommit så långt och jobbat så hårt för att komma dit jag är idag och jag har gjort det med hjärtat och lyssnat på min egen känsla hela vägen. Visst har jag ifrågasatt, tvivlat och gråtit, legat i fosterställning och trott att cancern sitter i hela kroppen… men jag har ställt mig upp. Jag har tillåtit mig själv att vara ledsen och arg men jag har även upplevt något mycket mer intensivt.

Tack vare min diagnos så har jag känt och upplevt kärlek som jag aldrig upplevt den förut. Kärleken till min man, som står vid min sida, håller om mig när jag behöver, flamsar och tramsar ihop med mig och MMA-brottas med mig när jag behöver få ut lite frustration. Men framförallt kärleken till livet och mig själv. Att jag inte bara tillåtit mig själv att vara ledsen och arg, utan jag har tillåtit mig själv att vara lycklig.

Paradoxalt för många märker jag. Att någon med cancer kan vara lycklig. Sist var det sköterskan på vårdcentralen förra veckan som vägrade tro att jag hade cancer för jag såg så pigg och fräsch ut, och dessutom så ung, och tyckte jag var oförskämd: ”man skämtar inte när man har en sån sjukdom”.

Tänker inte be om ursäkt för att min insida syns på min utsida…

 

Mitt 29:de år kommer bli vad det blir. Livet ger mig det som jag ska ha. Det enda jag kan göra och gör är att njuta av det fullt ut och göra mitt bästa för att vara här och nu. Välkommen mitt 29:de år, dig ska jag ta hand om och vårda <3

 

There are Angels

I dag när jag kom hem så låg det ett kuvert i min brevlåda, inte så annorlunda i sig förutom att avsändaren var Ung Cancer.

Mitt rehab-stipendium som jag har sökt har blivit beviljat!

Träningskort, IR-bastubehandlingar och lymfdränagemassage… jag behöver inte tänka på om jag har råd eller om jag ska prioritera det ena eller det andra.

Älskar att jag får möjligheten att öva på tacksamhet i dag

Tack!

I´m worth it!

Hela mitt vuxna liv har varit präglat av att man måste jobba tillräckligt (det var aldrig tillräckligt) mycket, göra något riktigt slitigt, träna extra hårt, gå ner de sista kilona i vikt för att sedan, när målet är uppnått, få må bra eller vara lycklig.

Innan jag blev diagnosticerad med cancer så löd min inre dialog att man inte skulle/kunde vara lycklig eller må riktigt bra om inte hade förtjänat det först. Jag tog mig inte tid till enkla saker som gjorde mig glad om jag inte förtjänat det först: ta en timme på yogamattan, planera den där resan man vill göra,  göra det där receptet , åka ut i skogen, ha egentid, gå en promenad och bara titta sig omkring…

Idag prioriterar jag annorlunda och tar mig tid till att göra saker som gör mig lugn och glad.

I förrgår la jag upp en länk på min sida där flera men även jag själv har gjort en julönskning via Ung Cancer.

Det jag möter i mig själv när Julönskningen blev offentlig är ett litet gnagande tvivel och en tanke som nedvärderar min egen chans till att vara lycklig och få det som jag önskar; ”vem är jag att..?”.

Oavsett om jag har diagnosen cancer eller ej så är jag värd det som gör mig lycklig och frisk. Alla förtjänar att vara lyckliga och friska. När man hamnar i det offentliga rummet och ber om ett verktyg, ett steg närmare sitt eget välmående så borde det vara självklart att kunna ta emot, det är det inte för mig, än. Att ta emot är inte så lätt … men jag jobbar på det genom ödmjukhet och tacksamhet.

IMG_20141018_125356

Så tack… Tack för att jag får öva mig i att ta emot <3

 

If you just send your personal information…

Sista veckorna har det börjat ploppa upp inlägg på Facebook, och senast idag även på Twitter, om personer som är svårt cancersjuka och i behov av pengar/bostad/behandling. De svär dyrt och heligt att de är ärliga och att det är legitimt men jag undrar jag.

Av någon anledning så får jag samma känsla som när den där mycket trevliga Mrs. Petersson sm fortsätter mejla mig och be mig att skicka all min personliga information till hennes advokat för att hon är så vänlig och vill ge mig alla hennes pengar… absolut Mrs. Petersson här kommer kontonumret!

Är det äkta? Svårt att säga, jag hoppas det och att ren medmänsklighet gör att personen som behöver pengarna får dom.

Det första inlägget jag lästa i samma stil var en man vars fru och två barn ville åka på en alternativ behandling nere i Tyskland som sitt ”sista hopp”. Jag satte in en peng eftersom jag själv vet att det kostar en del och det såg legitimt ut. Nu i efterhand kan jag inte hitta inlägget någonstans, det kom aldrig en tagg med ett tack eller liknande vilket får mig att börja misstänka att det kan finnas fula fiskar därute som spelar på ditt samvetes sträng.

För det är klart för många så räcker det med bara ordet cancer så hoppar hjärtat till i kroppen och man öppnar plånboken för att man vill hjälpa till och bidra.

Har du upplevt något liknande?

What is entertainment?

Läste ett fullkomligt lysande inlägg av en fellow bloggare imorse ”Bröstcancer är inte underhållning” vilket fick min hjärna att spinna iväg för jag tittade på Galan med stort G i söndags, Tillsammans mot cancer, av ren nyfikenhet.

Är det underhållning?

Jag undrar om det är ”underhållning”, är det ett upplysande program, att låta människor prata om sin dödsångest och sorg i TV?

Är det någon därute som inte förstått att cancer är en vidrig sjukdom? Att man får tankar om döden, rentav dödsångest när man möter döden i dörröppningen hos läkaren? Är det någon som inte förstår att det finns tusentals människor i Sverige som är påverkade av cancer? Är det någon som har missat att det finns människor som förlorat sin allra närmaste till sjukdomen?

Är det verkligen någon som har missat det? I så fall… sitter verkligen dom som missat det faktum och kollar på galan?

Nej, jag ställer mig ganska frågande till att cancersjuka människor, eller familjemedlemmar, ska med tårfyllda ögon prata rakt in i kameran om hur mycket de hatar sjukdomen, hur hjälper det sakfrågan?

Var är fakta om vad som görs i kampen mot cancer? Varför inte upplysa om sånt som är relevant i kampen mot cancer? Vart går pengarna, kan man inte få se en inslag om en studie som man följt eller en ny undersökning?

  • Klipp: Dödssjuk person X som berättar sin historia
  • Klipp: Publiken i tårar…
  • Klipp: 2 vackra (cancerfria) kvinnor i glittriga klänningar: ”tillsammans klarar vi det här, om du vill skänka pengar så ringer du…
  • Klipp: Vacker kvinna i glittrig klänning möter dödssjuk x, tar x´s hand och berättar ”du är inte ensam…

Medmänsklighet och empati, all respekt. Men man är ensam med dödsångest, det är inga Rosa Band i världen som kan få bort den. Det finns inga glittriga vackra kvinnor i världen som kan ”följa med mig” in i det svarta rum som är de tillfällen jag bemöter döden…

Släpp, i alla fall, min hand och ge mig konkreta bevis på att man gör något för mig, först då kanske jag kan känna tillit till den där glittriga vackra kvinnans ord…

Jag fluff

A cookie hasn´t killed anobody? Has it?

När jag blev i sjuk cancer, så kändes det naturligt för mig att ta reda på: ”vad kan jag göra för att bli frisk?. En del ställer sig aldrig den frågan, det är helt okej, men jag kan tycka att den bör ställas. Den bör ställas till alla som som blir sjuka oavsett sjukdom, för din kropp är ditt ansvar likväl som maten du stoppar i munnen är ditt val och ditt ansvar.

Från Cancerfondens egna sida:

Bröstcancer och tjock- och ändtarmscancer är två av de största cancerformerna i världen och också två av de cancerformer som WCRF/AICR konstaterar har en helt klarlagd koppling till övervikt och fetma. Om människors viktökning planade ut och sänktes skulle det få stora positiva effekter på antalet insjuknande i dessa cancerformer

Eller från Livsmedelsverket:

Olika ämnen i maten kan påverka cancerprocessen i de olika stegen. Det finns till exempel cancerogena ämnen i maten som mögelgifter eller ämnen bildade under tillagning, så kallade stekytemutagener, som kan skada arvsmassan. Antioxidanter i maten kan skydda cellerna och hjälpa dem att reparera skador. Alkohol och övervikt är de faktorer som tydligast är kopplade till tillväxt av cancerceller.

Nu tänker jag även på Rosa Bandets (Cancerfondens) uttalande under vår radiodebatt (som du kan lyssna på här, scrolla ner och klicka på länken som är nästan 7 minuter lång för att höra hela)som gnager lite i mig:

En kaka eller en bulle då och då har ingen dött av”.

Har vi inte? Följdfrågan; med vår lavinartade stigande övervikt i Sverige, är det verkligen så att man bara äter en bulle eller kaka då och då? För även man kan även läsa på Cancerfondens sida att: ”Relationen mellan övervikt och cancerrisk är linjär. Det vill säga, ju mer överviktig man är, desto större är risken att drabbas av cancer”.

Den åldersgrupp där övervikten ökar allra mest idag, och även ökning av diabetes typ två, är barn mellan 2-5 år. Var 5:e barn i Sverige är överviktigt eller fet. Om man redan som barn är överviktig, troligtvis inte på grund av att dom ätit en kaka eller bulle då och då utan en konstant intag av felaktig mat och ett högt intag av raffinerat socker så äter vi ju inte längre dom där ”onyttiga” bara sakerna då och då.

Jonas Colting skrev en mycket klok debattartikel i Aftonbladet idag som jag lika gärna kunde satt mitt eget namn på (klicka på texten för att hitta dit) där han skriver om vad som är ”vanlig” mat idag, som bland andra Livsmedelsverket är snabba på att hänvisa till. Idag är Fredagsmyset en institution, snabbmakaroner och Festis som måltidsdryck till ungarna vardagsmat. Är det verkligen så att vi äter den där bullen, kakan eller chokladen bara då och då?

Jag tvivlar, starkt. Upplever det som fruktansvärt oansvarigt att blunda för det, våra matvanor har förändrats och inte till det bättre och vi blir sjukare och sjukare.

Finurlig

För mig skulle det betyda mycket om ett företag gick ut med en kampanj där man vill medvetandegöra hur viktigt det är att välja till exempel ekologiskt mat, vildfångad lax och att marknadsföra produkter som är ekologiska och så kemikaliefria som möjligt. För sanningen är att jag har cancer och är i ett sjukdomstillstånd. Jag tar ansvar för mig själv genom att inte äta en kaka eller en bulle ”då och då”, för sanningen är att jag kan dö om jag gör det.

Min önskan är att jag vill att min medmänniska ska göra bra val genom att ”stämpla” produkter som är vad de bör välja i till exempel mataffären med en stämpel som borde betyda ”tillsammans besegrar vi cancer”.

Oavsett vilken sjukdom så finns det vissa val som är grundläggande gällande kost och livsstil. Någonstans måste någon börja med att sticka ut hakan och säga:

”Nej, det räcker inte med att döva det dåliga samvetet för att du inte orkar äta ”som du ska” genom att slänga in 100 kronor till cancerfonden. Ta ansvar för dig själv, dina nära och kära genom att göra bra val varje dag. Nu vänder vi trenden från ökad cancer, hjärt-kärlsjukdom och övervikt till en friskare värld genom att ta ansvar för oss själva, varje dag”