Ett dygn i min onepice (men det ska vi inte tala om)
5 km löpning!
Helt underbart. Får ofta frågan av kollegor och vänner ”hur orkar du gå upp så tidigt? Det ÄR ju så mörkt och kallt”
Ärligt talat så är det helt underbart, det är ett litet fönster innan verkligheten slår till. Tror faktiskt att jag till och med sover (läs:drömmer) med halva hjärnan när jag beger mig ut i mörkret medan andra sover. Kroppen lunkar på av sig självt, man hinner vakna till och sortera hjärnan- vad är viktigt, vad är inte viktigt och framförallt se när det börjar ljusna och kunna njuta av det, det är något magiskt med gryningen. Testa, jag lovar att du inte kommer bli besviken på lugnet och din start på dagen.
Jag brukar träffa på en liten farbror som envist, liksom jag, ger sig ut och går/springer varje morgon i mörkret. Vi säger hej ibland, ibland bara en nick- vi vet att vi möts någonstans på vägen och att vi båda använder morgonen till oss själva. Egentid av världsklass!
